Jag tror och hoppas att min tid här har utvecklat mig som person. Jag tror främst att det har fått mig att respektera och förstå andra kulturer otroligt mycket mer. Har även lärt känna fantastiska nya vänner. En viss person ligger mig otroligt varmt om hjärtat och jag hoppas att detta inte är slutet.

Dessa 6 månader är det längsta jag har vart ifrån min familj. Jag längtar självklart efter dom och trodde att jag (som när jag flyttade till London) skulle få ett nervöst sammanbrott och vilja, at some point, åka hem i början av min tid i Grekland. Det har aldrig skett. Jag känner mig som hemma här. Jag trivs, har fantastiska vänner, det är billigt, varmt (ibland) och ett fantastiskt reseutbud. Men det krossar mitt hjärta varje gång jag pratar med min pappa i telefon och han ber mig att komma hem. Jag vet att han unnar mig det här och har inget emot att jag bor i Grekland. Jag vet att han alltid kommer att stötta mig i alla de beslut jag tar. Jag saknar honom så otroligt mycket! Det är ju min Pappi! Varje gång vi pratas vid vill han att jag ska boka ett flyg hem om det bara ska vara några dagar fram och tillbaka. Envisas varje gång gör han, om att jag ska säga ett datum jag kommer hem.

Mitt hjärta krossas då jag fortfarande inte kan säga ett datum då jag hade tänkt åka hem. Jag har ingen aning om hur min sommar ser ut. Jag vet inte vilka som är kvar i Grekland och vad jag borde göra eller inte göra. Ska jag resa själv? Med någon? Samtidigt känner jag en bekväm känsla i kroppen att jag är faktiskt klar här. Jag har inget emot att åka hem. Samtidigt är det en mycket viktig sak som håller mig tillbaka och får mig att vilja leva det här livet för alltid.