Dagens reflektion.

Ibland är barn allt för söta! Men de kan även gå en på nerverna. Fast förhoppningsvis så är de positiva sidorna fler än de negativa.
Just nu sitter jag på bussen och en mamma med tre barn är de ända som pratar i bussen. Om man lyssnar och följer konversationen dom har kan man inget annat än att småle. Ena Lill-tjejen berättar om Pippi Långstrump som om hon var hennes bästa vän och som om dom två hänger dagligen med varandra. Så söt!
Däremot kommer en bekant fram till mamman och säger något väldigt märkligt. Uppenbarligen så känner dessa två varandra och dom hälsade när båda gick på bussen. Däremot säger den andra kvinnan:
- Ja, jag hörde att ni har skilt er? Är det så?
Eh först av allt...angår det den här kvinnan? För det andra, om det är dessa rykten som går på byn är det väll åt andra sidan bra om den här mamman kan säga sin sida. DOCK säger kvinnan:
- nej nej, vi har inte skilt oss. Det är deras kompis mamma och pappa som har skilt sig. Men man vet ju aldrig.

KRASCH, SLAP, BOOM! Vilken käftsmäll! Först: varför slänger man ett annat par framför bussen och förflyttar uppmärksamheten från sig själv genom att berätta att en annan familj går igenom en skilsmässa.
För det andra: Schyst av henne mot sin man att säga -ja, fast man vet ju aldrig.

Jag vet inte vad för relation dessa två kvinnor har till varandra. Fann denna situation mitt på bussen framför alla en någon aning awkward. Kasta folk under bussen är heller inte riktigt min grej.

Söta sa jag va? Om barn. Tar för stunden tillbaka det. Ungen kan inte sluta skrika "mamma".

Trevlig Tisdag. Hej.